Den historia jag inte skrevs in i.
Kategori: Min historia
Hon stod i en vit, vacker, spetsklänning och sa ja till mannen hon älskar. Framför sin familj, barn, vänner, släkt, anhöriga. Men jag var inte där. Jag missa det. Jag fick inte ta del av den glädjen eller den kärleken som de tillkännagav till varandra. Jag fick inte krama om henne efteråt och berätta att hon är vackrast i världen. Fick inte önska brudgummen grattis och säga till honom att ta hand om det de nu delar. Jag fick inte skåla eller hålla tal. Äta tårta eller försöka fånga brudbuketten. Allt det som är så vackert och underbart. Jag missa det.
Hon har gift sig. Och jag var inte där. Istället låg jag på ett smutsigt golv i min egen pöl av tårar och försökte hantera dåtiden grepp om nutiden. Jag låg och andades i cirklar, rektanglar, trekanter och oktogoner. Det hjärta som skulle slå för deras kärlek fick istället kämpa med att slå för överlevnad. För att inte dränkas av den tsunami av adrenalin som kroppen uppbådar när minnena är närvarande. Stressen, rädslan, skräcken. Allt det som omsätts i kemiska former och väller ut i min kropp. Som gör mig förlamad, invalid och stum. Som gör att livet går ut på att försöka överleva. Och därmed missa det andra livet som pågår runtomkring.
Så många födelsedagar, firanden, fester, högtider som jag har missat. Så många tillfällen jag inte kunnat vara med på för att jag har varit för svag, för trött, för trasig, för instabil, för ledsen, för mycket, för lite.
Så hon har gift sig.
Min finaste, vackraste, älskade vän är numera gift. Och jag var inte där. Det krossar mitt hjärta att tänka på. Det gör mig så förtvivlad att veta att jag har missat den stunden som betyder så mycket. Så ofantligt glad för deras skull, så otroligt ledsen för min.
Jag hoppas att anledningen till att jag inte var där kommer göra att jag kan vara där i framtiden. Jag hoppas, innerligt, att allt det här arbetet kommer innebära att jag inte behöver missa saker jag vill vara med på. Jag hoppas, hoppas, hoppas att allt det här slitet kommer göra att jag inte behöver tillbringa resten av mitt liv med att försöka leva, utan att faktiskt göra det.
