TidsLiv

Idag var en såndär dag igen. En dag där jag inte bidrar till omvärlden på något sätt. Där jag enbart har befunnit mig inom dessa fyra väggar och mestadels ägnat timmarna till att ha stirrtävlingar med taket. Där jag har förflyttat mig mellan käket och sängen, men thats it. Jag har inte ens öppnat balkongdörren. Inte ens dragit upp persiennerna. Det kan ha varit sol eller regn eller snöfall idag, jag skulle inte ha vetat. För jag har inte velat tillhöra idag. Har inte velat känna mig tillgänglig till min omgivning. 

Igår var en prövande dag på många sätt. Så egentligen är det inte konstigt att den här dagen bara gått åt till att återhämta mig. Jag kan ändå inte låta bli att få dåligt samvete av att jag inte tagit till vara på tiden. Rädd att den springer ifrån mig. Livet är inte en transportsträcka utan det pågår här och nu. Och jag kanske inte är här så jag missar det. Det skrämmer mig. Samtidigt är det inte sporrande på något som helst sätt. Tvärtom. Känner mig mest värdelös och otacksam. Fast jag är inte det. 

Men jag har i alla fall andats idag. Tvättat ansiktet. Fyllt kroppen med mat. Haft kläder på mig. Skrivit. Haft öppna ögon relativt mycket. Det kan väl få räcka. Kanske. För idag. 

Någon sa någon gång att jorden blir vackrare genom att jag bara finns till. 

Jag hoppas att det är sant, särskilt dagar som denna.