TidsLiv

Mellanlandar i lägenheten. Får andas min luft och duscha i mitt vatten. Det hjälper. Jag är trygg här även om jag inte känner mig trygg med mig själv. Orkar inte göra så mycket mer än att bara befinna mig här och utvärdera hur tankarna ter sig. Vilka impulser som dyker upp och vilka viljor som göra sig hörda. Mestadels är det hopplösheten som tar ton. Talar om att det kommer aldrig kännas bättre. Viskar om förtvivlet. Sjunger om nederlagen. Jag vet att tonen är falsk men den klingar så oerhört starkt just nu att vibrationerna lurar mig. Och jag har inte energin att slå mig ur det. Det positiva tänket är utom räckhåll så jag sitter kvar med pessimismens svar på tinnitus. 

Jag vet att förändringen fortfarande ligger i mina händer. Att jag måste ta tag i min situation och börja försöka igen. Jag vet det. Och jag hoppas att jag kommer dit. För jag vägrar släpa mig själv den biten, jag klarar det inte. Det är en sak att försöka trots att det känns hopplöst, att behöva ta sig till att ens börja försöka känns omöjligt. Begär inte det av mig. Jag är så förbannat trött på att hela tiden slåss mot orkeslösheten som hela tiden har fördel. Jag har det inte i mig. Inte nu. 

Jag ska snart bege mig tillbaka till den slutna avdelningen. Lämna min lägenhet för att snart komma tillbaka. Och jag lämnar den hel. Jag har inte förstört alla mina saker, slagit sönder min inredning eller krossat porslinet. Inget av det har hänt. Nu är smärtan istället stillsam men intensiv. Lågmäld. Jobbar i det fördolda med att pulsera ut lidande i vener och artärer. Mina växter har överlevt och jag har inte rivit ur dem ur sina krukor vilket jag så gärna ville göra för några dagar sedan. Då förstörelsens agenda var på frammarsch och det enda jag ville va att riva ner allt det jag byggt upp för inget spelade längre någon roll. Saker spelar roll igen. Inte så mycket, men tillräckligt för att de ska få finnas kvar. Tillräckligt för att jag ska finnas kvar.