TidsLiv

Sjunger till träden och de sjunger tillbaka. Långsamt. Melodiskt. Vemodigt. Det ser ut som att jag rest hundra mil norrut. Men jag sitter mitt i Stockholms kommun, typ. Det hällregnar. Verkligen öser ner. Och jag bara fångas av det. Inombords pågår dividerandet. Jag vill leva. Men jag saknar inspirationen, motivationen. Ändå kommer jag fortsätta. För familj, vänner och den där framtiden som skulle bli min. Men jag behöver förändring. Ändra medicineringen? Kanske. Ändra behandling? Antagligen inte. Någon sa att det finns andra vägar men de är inte lättare så jag lär väl fortsätta på den här. Behöver stabilitet eller någon liten känsla av utveckling, framgång eller hoppfullhet. Känns mörkt. Tyst. Stilla. Ungefär som de där tallarna på andra sidan sjön. Är mitt inre precis som skogen. Tät. Igenvuxen. Eller är vi som himlen som spricker upp och fullkomligt bombarderar jorden på vattendroppar. Kanske borde vara tacksam över att vi gråter ikapp. 

Luften luktar dimma efteråt. Doften av berg ligger kvar. Jag har kurat ihop mig till ett litet knyte och gör mig så liten som det bara går. Är otrygg trots att jag är utom fara. Är rädd även fast inget hotar mig. Det är vardag för mig men jag förstår att det inte ska vara så. Det behöver inte vara så. Det kommer dröja innan jag reser mig upp. Måste samla ihop alla delar och återkalla alla cellers uppmärksamhet innan jag kan ställa mig upp och gå härifrån. Med rak rygg, eller lätt böjd. Oavsett med ett brokigt andetag men kanske ändå lite klarare blick. Jag vet att skogen tar hand om mig. Den är motsatsen till allt ont. Har aldrig velat mig något illa utan har alltid givit lugn och stillhet. En tystnad som ör omöjlig att finna i en huvudstad som envisas med att ha ljuset tänt. Det finns en tröst i att kunna komma ut hit och hitta det som liknas vid sinnesro. Jag kan ändå inta nytt syre och krama om en tall innan jag återvänder till betongen. Finner inga svar men är inte heller mer förvirrad. På något sätt är jag ändå mer hel än jag var innan jag begav mig ut bland granarna. Kanske är det ändå svaret på allt. 

 Jag hittar vilse för att hitta hem.