TidsLiv

I ett år har jag haft samma smycke runt min hals. Det har vilat längs mina nyckelben och vidrört min nacke. Den tunna silverlänken med det lilla hänget som får symbolisera det mesta i mitt liv; smärtan, glädjen, ödeläggandet, återuppståndelsen, livet och döden. 

Varje gång jag ser mig själv i spegeln letar sig mina ögon efter det välkända silversvarta. Och när blicken fixeras sprider sig lugnet. Det där är jag. Personifierad. Det kunde inte bli mer jag. Och jag är så glad att just det där är jag. För jag tycker om det. 

När det blir svårt fattar jag tag om berlocken. Håller den varsamt i min hand. Kramar försiktigt. Känner silverpläden mot det svarta. Det lugnar, får mig att känna mig trygg i en stund då jag för övrigt känner mig fruktansvärt vilsen. Med denna klenod ömt virad kring min hud hittar jag riktningen. Jag tittar på det och känner jag vart jag kommer ifrån, sedan släpper jag taget och tittar vart jag är på väg.