TidsLiv

Nuet är viktigast. Och det handlar om två nu. Det som var då och det då som är nu. Jag upplever dåtiden lika stark som om det drabbade mig nu. Som att det var nu jag trasades sönder. Även fast det var då. Men också nu. I allra högsta grad nu, fast det hände då. Det går inte att förklara på något annat sätt än att det som redan hänt, händer igen. Och enda anledningen till att det händer igen, nu, är för att jag fullkomligt förnekade att det hände, då, när det faktiskt hände. Så det har jagat mig, förföljt mig, hängt på mig och krävt att få tillgång till nuet. Vägrat stanna kvar i det passerade för att det aldrig fick passera. Krävt att få tillhöra mitt nu för att jag aldrig låtit det vara en del av mitt då. 

Nu! Är tiden för att hantera det som inte gick att överhuvudtaget ta in när det väl hände. Det som var så svårt att greppa, begripa, förstå så det fick tryckas bort, gömmas undan för att livet skulle kunna fortsätta. Och livet fortsatte men det var hela tiden något som pockade på uppmärksamhet. Något som vägrade släppa taget för att jag aldrig släppt taget. Något som jag velat lämna bakom mig och på så sätt istället skjutit framför mig. Detta måste hanteras. Annars kommer denna spiral fortsätta i all oändlighet och nuet kommer aldrig kunna vara nuet. Det måste hanteras. Och det skedde inte då. Därför måste det ske nu. 

Mitt dåtida jag tackar för att jag tar hand om det nu. 

Mitt framtida jag tackar för att jag tar hand om det nu.