TidsLiv

Det slår hårdare nu. Efter att jag har sagt samma mening om och om igen så är det omöjligt att inte bli träffad som av ett pistolskott. Jag har inget pansar kvar. Har tagit av mig min rustning. Det skydd av förnekelse jag hade satt upp runt mig har jag monterat ner och nu kan minnet promenera rätt in i min borg. Den armering av förminskande har jag lagt åt sidan och plötsligt uppenbarar sig händelsen framför mig svartvit. Precis så fruktansvärd, jävlig, hemsk som den faktiskt var. Och nu finns ingenstans att gömma sig. Jag ser det i vitögat, stirrar mig blind på detaljerna, blir nästan stum på kuppen. Detta hände, såhär var det, det här gjorde det med mig.  

Jag är bruten nu. Slagen. Inte bara av honom, verklighetens efterdyningar golvar mig. Allt det jag inte upplevde då måste jag uppleva nu. Allt jag förvägrade mig själv känna då måste jag tillåta mig känna nu. Jag behöver ta alla förnimmelser, fragment, varje skärva, varje liten spillra och hålla de framme i ljuset. Begrunda. Ta in. Veta. Acceptera. 

Det är mitt nu. Det är inte något jag hittat på, något jag drömt ihop, något jag överdrivit. Jag vill inte ha det, befatta mig med det, äga det och ändå ska jag göra allt det. 

Jag ska göra allt det. 

Det är mitt nu.