TidsLiv

Hon är så vacker att mitt hjärta brister och tar sig uttryck i kinder som har kramp efter leenden och gråtfilter över hela linsen. Det är knappt så att jag ser henne vissa sekvenser. Men det gör ingenting. Hon blir en suddig fågel där framme som låter så att hela min själ myser, ryser, lyser. För jag hör henne. Hela min kropp hör henne. Varenda cell är så innerligt närvarande i att få insupa varenda ton hon kan avvara. Varenda melodislinga hon delar. Varje klang hon förmedlar. 

Vissa låtar dundrar rakt in i mitt hjärta och vrider på kranen. Andra tar sig till mina läppar och får de att forma sig till ett igenkännande leende. Vissa får mig att blunda och bara njuta. Andra får mig att minnas tillbaka till en tid, en plats, en känsla, en förnimmelse. Oavsett är det vackert och vackrare och vackraste. Jag njuter varenda sekund. Är tacksam varenda sekund. Känner mig stark och kraftfull trots att jag där och då är så svag och sårbar. Det är något i hur jag vågar falla som gör att det känns som att jag flyger. 

Jag går därifrån med rak rygg och mascara utsmetad i hela ansiktet. Jag är en skönhet för ögat. Ärlig och sann. Så som jag är och utan något påklistrat eller spelat. Hela vägen hem så sträcker jag på mig, växer, formas, bildas, blir till och utvecklas. Tackar min lyckliga stjärna att hennes röst är som en defribilator för mitt hjärta. Jag tänker tillbaka på alla sådana tillfällen jag haft och glädjs åt alla tillfällen jag kommer ha. För diskrepansen ligger där. Det icke självklara i att leva är självklart. Jag har överlevt och jag tänker fortsätta göra det med detta som inslag, med livet som inslag.