TidsLiv

Jag tänder ljusen. Jag kan inte hålla om mig själv. Så istället tänder jag ljusen. Deras sken får omgärda mig. Lysa bakom mig, framför, runt om, på sidorna. De får agera provisorisk famn och fånga mig i deras strålar. 

Jag kokar mitt favoritte. Jag kan inte ringa en vän. Så istället kokar jag mitt favoritte. Det får uppfylla min kropp och kompensera för frånvaron av någon nära. De små tunna smaksatta löven skänker mig sensationer som slår bort faktumet att jag är ensam. Jag drar in värmen. Värmen drar in mig. 

Jag tittar ut genom fönstret. Jag kan inte möta mig själv i spegeln. Så istället tittar jag ut genom fönstret. Det avleder mig från att det faktum att jag inte kan se in i mina egna ögon. Jag ser ut istället. På träden, husen, himlen, ljusen. Det gör mig lugn. Det visuella intrycket tillgodoses. 

Jag ger mig choklad. Jag kan inte säga att jag är duktig. Så istället ger jag mig choklad. Den sötman gör förhoppningvis att belöningssystemet slår igång. Att kroppen fattar att det var bra. Den är belönad och blir betingad med kakaobönan. 

Jag köper hämtmat. Jag lägger mig i en uppvärmd säng. Jag stretchar nacken. Jag tittar på en serie som gör mig lugn. Jag tar en lång dusch. Jag sitter med gitarren. Jag ritar. Jag kramar ett träd . 

Omhändertagande ser ut på olika sätt i olika faser. Just nu kan jag inte göra allt det inre läkandet och omgärdandet. Jag kan inte trösta mig själv, inte klappa mig själv på axeln, inte vagga mig själv till sömns. Så istället ser jag till att i alla fall de yttre stimulina kan vara uppfyllda. 

Jag gör allt det för att jag inte kan göra allt det andra.