TidsLiv

Vet hajar om att giraffer finns?

Så djupa att vi själva knappt bottnar. 

Första promenaden i det fria. 

Det är inte vår trots att en skötare bestämt hävdade det när hon barskt drog med sig julbelysningen i ett svep. 

En dröm passerar och jag tappar konceptet helt och kommer ur butiken med ett paket Brago. Vad fan hände? 

Någon är på väg härifrån trots att den inte har nånstans att ta vägen. 

Någon har nånstans att ta vägen men vägrar åka härifrån. 

Det är mat. Hela tiden. Gör inget annat än blir ledd till matsalen. 

Kräksjuka härjar. Helvete då. 

En ostämd gitarr blir min bästa vän. 

Laddstationen ser ut som det mest avancerade IT-systemet ever. 

Det är inte optimalt att dela rum när ens mående suger. 

Skrivandet hjälper. Ny kalender gör min dag. 

Drömmer mig bort till mat jag själv väljer. Tröttnat på potatis. 

Drömmer mig bort till te jag själv vill ha. Aldrig gillat smaken av russin i varmt vatten. Konstigt nog. 

En uppdatering på facebook och värme strömmar in från hela Sverige. 

En post på instagram och hjärtan fyller mitt flöde. 

Rörd över att människor ens bryr sig. 

Funderar på helgen och hoppas jag inte är kvar här då. 

Men är jag det så är jag det av en anledning. 

Självskadetankarna finns där. Imorgon nytt försök med psykolog att bearbeta förra veckan. Den svarta fredagen. 

Jag vill fortfarande inte tänka på bilden själv men vet att den ligger i periferin och påkallar uppmärksamhet. 

Drömmarna är helt galna. 

Klivit ur dimman i alla fall. Inge mer theralen nu. 

Såren läker. Huden drar ihop sig. 

Tacksam över att kroppen fortsätter försöka. Jag ska sälla mig till den. 

Måste ta tag i känslorna och inte skjuta upp. 

Det är svårt. 

Så jag får försöka hela tiden.