TidsLiv

Gå tillbaka för att göra rätt. Komma in i rummet. Lämna skulden där. Lämna skammen där. 

Gå tillbaks för att förstå. För att se allting tydligt. Klart. Självklart. Och jag är inte själv när jag går dit. Jag har med mig ögon som aldrig sett något tvivel i mina tårar, händer som bara velat omfamna mig, öron som lyssnat på varje ord, famnar lika varma som de är tröstande, som de är stöttande, som de är bygga de. Jag har med mig alla de. Och ännu större - Jag har med mig, mig själv. Det vuxna jaget kliver in och ska se nyktert på situationen. Jag är här nu. Tillbaka. 

"Jag gjorde det" till "Han gjorde det". 

Den lilla diskrepansen som betrycker exakt allt. Som berättar vem som faktiskt är den skyldige och vem som ska bära korset, brinna i elden, hängas i stupstocken. 

Han gjorde det. Han gjorde det här mot mig. 

Han är monstret, han bär det här namnet.

Fokusskiftet. Det lilla som skapar det enorma. Det minsta som kreerar det massiva. Efter det kan inget bli detsamma. Och det är bra, det är precis så det ska vara. Som det alltid borde varit. Egentligen är ingenting förändrat, mer än synen. Insikten som slår omkull en och bygger upp en i samma slag. Jag besöker platsen för att kunna lämna den. Personligen, själv och med mig själv och i min högra hand; det barn som jag en gång övergav, men som jag nu kommit tillbaka för att hämta. Vi lämnar platsen. Tillsammans.