TidsLiv

Huvudet mot elementet. Hämta is. Sakta vaggande. Hämta min väska med luktsalt. Försöker stilla andetagen men har panik. Sätt igång den här låten. Andas nu bara. Vilket datum är det? Vad är klockan? Vilket år? Rösten kommer långt bortifrån. Hämta filten. Sätt låten på repete. Höj. Sitt still. Gör ingenting men var närvarande om jag blir för frånvarande. 

Tio minuter går. Tjugo. Trettio. Jag har inte sagt mer än det mumlandet som är så inåtvänt att det knappt uttalas. Det är bara till för mig. Rabblar årtalen för min skull. Säger vilken stad jag är i för min skull. Upprepar min ålder återigen för att kroppen ska haja och hjärnan förstå. Det är som att mitt inre måste hinna ikapp så jag måste vara extra långsam och synnerligen tydlig. Tid har passerat. Fler år. Flera månader. Hundratals dagar. Detta är inte en stund i fara även om faran känns lika närvarande som då. 

Till slut så lugnar andetaget ner sig. Sinnet hinner till slut ikapp. Jag kan sakta börja röra på mig igen. Vända mig utåt, formulera en mening. Även om allt går väldigt segt och känns som att röra sig i bly så är det ändå framsteg. Jag ser på personen som sitter bredvid mig. Han ser rädd ut. Jag är inte rädd längre. Nu är jag bara ledsen. Över hur historien kan komma farandes och omkullkasta allting. En vanlig söndag, ett vanligt klockslag, en vanlig dag. Men med ett ovanligt förflutet går det inte att förlita sig på nåden eller rimligheten. Dåtiden har satt sina spår. Ingen kan säga något annat.