TidsLiv

Tänk om jag kommer hata mig själv mer? 

Det går inte, svarade han lugnt. Du är så djupt nere i självhatet att du inte kan komma längre. Det finns en botten och du har träffat den. När du skadar dig, svälter dig, ber andra människor skada dig, då är du där. Peak hat. Så vad du än gör härifrån kommer inte leda dig längre ner i självhatets dalar, det kan ta dig upp därifrån. Det du tänker kommer göra att du hatar dig själv ännu mer kommer få dig att förstå att du aldrig skulle hatat dig själv i första början. Det fanns aldrig någon subtut för det, aldrig någon grund, aldrig någon tyngd. 

Jag tvekade ändå. Kunde inte förstå att det verkligen kunna vara tvärtemot vad mina farhågor befarade. Att det fanns en botten, att jag inte kunde sjunka lägre. Att det inte skulle öppna upp sig en ny dimension av avsky och förakt. Att jag inte skulle börja skära ännu djupare, äta ännu mindre, utsätta min kropp för ännu mer vidriga saker. Skulle det verkligen kunna hjälpa att göra tvärtom? 

Så jag sa de där sakerna. De som skulle få mig att hata mig själv ännu mer. Och jo, visst fanns det ett tag där det kändes som att jag träffade en ny nivå av självhat, men jag träffade den på vägen upp.