TidsLiv

Jag går längs Götgatan och gråter. 

Jag går över Skanstullbron och gråter. 

Det är uppgivenhet blandat med sorg, blandat med ensamhet, blandat med saknad, blandat med förlust, blandat med ilska, blandat med hopplöshet, blandat med uppgivenhet. 

Allt känns. Allt är närvarande. 

Jag minns hur det var. 

Jag står uppe på toppen av Hammarbybacken och gråter. 

Jag är längst nere i tunnelbanasystemet och gråter. 

Så mycket har förändrats. Både runtomkring mig och inom mig. Mest inom mig. Jag är samma samtidigt som jag är helt annorlunda. Min blick har skiftats. Mitt perspektiv har blivit vidare. Jag kan nyktert se på det liv jag försökte leva innan jag fullständigt kollapsade. 

Jag kan förstå desperationen och naiviteten. 

Jag kan förstå den för att jag fortfarande kan känna den. 

Det är bara några steg bort. Men jag tänker inte vandra mer på den vägen. 

Jag står på Sergels torg och gråter. 

Jag går i Nackareservatet och gråter. 

Hela jäkla huvudstaden får smaka på mina tårar. Känna på min smärta. Bada i min sorg. 

På ett sätt är den faktiskt skyldig mig det. 

Dessa tårar är öronmärkta till att sörja den tiden som har varit här. Det som det har inneburit att vara jag på en plats där jag långsamt förtvinat. Till slut blivit rädd för och isolerat mig fullständigt ifrån. 

Jag blev ensam i en stad där det myllrar av människor. 

Jag blev själv i ett land där det vimlar av folk. 

Det är en smärtsam kännedom som jag vet att jag delar med väldigt många andra. 

Det får mig att känna både gemenskap men också frustration. 

Det är hit jag ska flytta. Det är hit jag ska tillbaka. 

Men det är skillnad nu. Så mycket jag är medveten om. Så mycket jag lärt mig. 

Ingenting kommer vara enkelt, det har livet redan visat. Men det kommer vara lättare. 

Jag vet inte om det någonsin kommer att bli bra. 

Men jag vet att det kommer bli bättre.