TidsLiv

Det var inte såhär jag ville att mitt liv skulle bli. 

Jag slåss mot det. En strid jag aldrig vinner utan slår mig bara blodig och trött. Jag kan önska, vilja, kräva att det skulle vara annorlunda. Att jag inte skulle sitta här, tjugoåtta år gammal, på ett behandlingshem med sårade armar och skadad själ. 

Jag hade andra drömmar, andra visioner. 

Ingen av dem innefattade traumatisering. Ingen innehöll PTSD. 

Jag ser bilder på mig som barn. Bilder från innan. Samma människa som jag är nu fast en liten version. Det finns ingen rädsla i de ögonen, ingen vetskap om var livet kommer att ta mig. Tänk om jag visste då att den kroppen skulle jag lära mig att hata, att det livet skulle jag vilja avsluta. Att jag en dag kommer stå på ruinens brant och inte dö, men vilja det. Att det kommer göra så ont att vara vid liv att tankarna hela tiden umgås med olika sorters sätt att somna in. Göra slut på lidandet. 

Men den flicka som ler mot mig på bilderna, den lilla människa som är jag, hon vet ännu inte. Och jag önskar så att hon aldrig skulle behöva få veta. 

Men så lite går att styra i efterhand. Inverkan på dåtiden är obefintlig. Så när jag idag, i vuxen ålder, sitter med all den erfarenhet som jag tvingats hantera så är det med sorg som jag konstaterar att - 

Det var inte såhär mitt liv skulle bli. 

Det är exakt såhär som mitt liv har blivit.