TidsLiv

Jag har fastnat där.

Min energi lever kvar i det rummet, i den skogen, på den platsen, bland de människorna. 

Min kraft är halverad för att så mycket går åt till att parera och hantera alla minnen.

Själen måste hela tiden förhålla sig till en stor svart fläck. En skugga som drar förbi varje gång motsatsen infinner sig. 

Det går inte att skratta utan att skriken kommer. 

Det går inte att le utan att tårarna faller. 

All lycka är förkolnad. 

All glädje är förfrusen. 

Det blir inte ett liv. 

Det är inte ett liv att bara leva i förhållande till det som var då. Närvaron som aldrig kan bli fullständig för att det också innebär att historien ska få ta plats. Kravet på framtiden blir svaret till minnena. Det går inte att välja. Valet görs åt en. Och ju mer jag stretar emot desto svagare blir jag. Ju mer jag springer ifrån verkligheten, desto verkligare blir den. För allt jag gör, gör jag i relation till min historia. Ingenting i min vardag blir viljestyrt utan varenda manöver är en parering för att undvika att vägarna korsas. När de egentligen hela tiden har varit intrasslade i varandra. 

Allt leder tillbaka till då. 

Varje steg framåt tas mot det förflutna. 

Det är först när själen är utmattad som katastrofen blir ett faktum. 

Då det inte längre går att hålla emot eller undvika så brister fördämningarna. 

Allt svämmas över. Allt liv dränks. Alla försök till lycka släcks ut.

Det känns som att det är nu allting dör men det är först nu någonting kan börja gro. 

Få liv. Kunna växa. Kunna leva. 

I helvetet är min energi sparad. 

Omgiven av eldar, fruktansvärda bilder, förtvivlad sorg och brinnande hat. 

Dit måste jag resa för att försonas med händelseförloppet. 

Det var såhär mitt liv blev. Det är såhär mitt liv är. 

Inte i närheten av så som jag vill, långt ifrån det jag hoppades. 

För jag fick inte välja. Valet gjordes åt mig. 

Men det är inte över än. 

För jag väljer -  Att det inte är över än.