TidsLiv

Här är mallen. 

Inom de här ramarna kan du röra dig. 

Inom dessa gränser är det fritt spelrum. Öppet för dig att improvisera. 

Utöver det finns det regler och lagar upprättade för att skapa ordning. För att det ska kunna vara enkelt att bedömda. Avgöra. Kunna sätta epitet. 

Det finns kriterier att leva upp till. Stränga. Skeva. Ofta helt tagna ur det blå. Påhittade av en diktator utan insikt i den komplexitet den innebär att vara människa. 

Så det blir fel. Klart som fan det blir fel. De ramarna som är satta är utan verklighetsförankring. 

De är elaka och orättvisa. För att inte tala om vad som händer om man går utanför dem. 

Brann det innan så har det tagit hus i helvete nu. Ingen borde följa de föreskrifterna. 

Som skratt. 

Att det inte är lagligt. Glädje överhuvudtaget är en ransonvara. Kan tillåtas i extrema fall, ges dispens till vid vissa tillfällen men utöver det - tvärtstopp. 

Den som lider skrattar inte. Så står det skrivet. 

Den personen som mår dåligt, som bor på behandlingshem, den får inte åtnjuta privilegiet att vara glad. Den ska sitta i sin ensamhet, dränkt i sina egna tårar och tänka på hur jävligt allting är. Fokusera på mörkret. Bara känna smärta. Bryts detta förlorar personen tillträde till hjälp. Då skall den sparkas ut. 

Kan du göra något för din egen skull? Då får du inte vara kvar. Vi kräver total depravering. Fullkomligt kaos. Sådana ser ramarna ut. Satta för att hålla livet i schack när det egentligen behövde sväva fritt. 

Låt det sväva fritt. 

Skratta när du vill skratta. Känn glädje fullt ut, hänge dig till känslan. 

Det betyder ingenting. Det tar inte bort det onda, men det kan, förhoppningsvis, lindra för stunden. Det finns inga motsättningar i de två tillstånden. 

Skratta. Le. Känn. 

Sudda i ramarna.