TidsLiv

Nedlagt. 

Såklart. Varför blir jag ens förvånad? Det är Sveriges rättsväsende vi pratar om. Den myndighet som aldrig ställt sig på offrets sida utan försvarat förövare med sina liv. 

Jag var beredd på det. Jag visste att det skulle bli så. Ändå blir jag helt förkrossad.  Sängliggandes i två dagar. Stirrandes upp i taket och undrar när i helvete rättvisa ska skipas? Hur är det möjligt att det onda återigen segrar. 

Jag vill ge upp nu. Orkar inte kriga mer när jag inte får någonting tillbaka. Det känns som att jag står själv mot ett hav av motstånd. Och på ett sätt är det nog en perfekt beskrivning av hur det är att tampas med att försöka få upprättelse. 

Jag blev inte ens kallad på förhör. Jag blev knappt lyssnad på. 

Ändå är mitt liv i bitar och jag har varit så nära självmord så många gånger att jag tappat räkningen. Det finns en anledning till det. 

Det finns en person som bär ansvaret för det. 

Men han går fri. De går alla fria. 

Längst ner på beslutet står en liten text om överklagan. Knappt märkbar. Som en parantes mest. Den hånar mig. Får mig att vackla ännu mer. 

Sedan sätter jag mig bestämt upp i sängen. Tittar återigen på pappret. 

Nedlagt. 

Överklagan. 

Jag tänker inte ge mig. 

Inte förrän jag gjort allt. 

Sedan fattar jag tag om pennan och börjar skriva.

Det här är inte över.