TidsLiv

Jag vill inte vara den tjejen.

Hon som lämnar akuten mitt i natten med söndertrasade armar.

Som ligger dubbelvikt längs med vägkanten. Som håller andra vakna med sitt skrik.

Jag vill inte vara hon som sitter hopkurad på en parkeringsplats och gråter tills hjärtat trillar ut.

Hon som skakar så mycket att kroppen hamnar i chock och stänger av. 

Som gick ut i natten och skrek mot himlens alla stjärnor. 

Som slutade prata.

Hon som plågas dagtid och nattetid av vålnader från förr. Som måste förneka så mycket att hon till slut inte vet om hon ens andas. Som lider. Som hatar. Som måste sörja och som måste bearbeta. Som måste flytta hemifrån för att livet inte fungerar. 

Som har ångest och panikattacker. Flashbacks och mardrömmar.

Jag vill inte vara hon.

Men jag är hon. 

Jag är hon som måste tvinga sig själv att andas. Som försökte döva smärtan med ett förkortande av tiden. Som vrider sig i ågren och ber om nåd. Jag är hon som kryper längst in i garderoben för att omvärlden är för svår. Hon som ville lösa problemet genom att skapa fler problem. Som ansåg sig inte vara värd mer än det andra bestämde. 

Som har armarna fulla med långa streck. Hjärtat fullt med sår. 

Som gråter. Som lider. Som skäms. Som känner äckel.

Jag är hon som så gärna ville fly undan och allt och krympte världen på kuppen.

Som bytte stad. Bytte namn. Bytte liv Bytte vardag.

Men som ändå inte förändrade något.

Som bara trasslade sig ännu längre in bland törnbuskar och taggtråd.

Jag skulle ge allt för att inte vara hon.

Men jag är hon. 

Och nu ska jag ge allt för att jag ska få chansen att kunna vara hon, men ändå kunna leva.