TidsLiv

Det finns ingenting i det här som är okej. 

Inte ens i närheten av att vara någorlunda acceptebelt. Inget. Allt är helt uppåt väggarna åt helvete. Så skevt att det inte känns verkligt. Det borde inte få vara verkligt. 

Men insidan blöder. Det regnar tårar i ett konstant oväder och det finns anledning till det. 

Ansiktet är förvrider av genomgående plågor och huden smälter av ångest. 

Och det finns en anledning till det. 

Det finns en person som kan hållas ytterst ansvarig för att benen viker och talförmågan försvinner. Som finns i varje tår, i varenda kväljning, i varje spänd muskel, i varje kall kår som kryper längs med ryggraden. 

Han. 

Han är anledningen. 

Han är svaret på varför sinnet vill försvinna och kroppen vill ge upp. 

Den direkta länken till allt som gör ont. 

Han bär namnet på alla skrik och hans varelse kopplas samman till varje kollaps.

Det enda som är i närheten av vara rätt är reaktionen. Smärtan. 

Att själen går i tusen bitar och jaget vill upplösas. 

Det är det enda som är legitimt i allt det här. 

Skräcken. Rädslan. Förtvivlan. Sorgen. 

Uppgivenheten över att det finns monster där ute som är kapabla att göra våld på andra människor för deras egna egoistiska syften. Det är för jävligt. Det är inte okej. 

Men att hata, förbanna, skrika, önska denne en plågsam död för det helvetet den skapat, det uppmuntras. Mer sådant.

Allt agg som är riktat utåt, bort från den sårbara själen, är positivt. 

Inget kan göras ogjort. Det går åt två håll. 

Såren kommer aldrig försvinna. Men det finns en brännmärkning som är mycket värre. 

Den som han bär. Den som han alltid kommer bära. 

Det är en liten tröst i kaoset. 

Men den som avhumaniserar någon annan kan aldrig, igen, bli mänsklig.