TidsLiv

Jag släcker ljuset för att slippa se det. 

Vill inte bevittna hur mitt blod beblandas med vattnet. Hur röda floder strilar ner för min armar och ben. De svullna lederna som svider till varje gång h2o träffar dess yta. 

Jag duschar i mörkret. 

Behöver inte bli påmind om att jag suttit och gjort mig själv illa. Det räcker med de ärren som blir på mina armar som kommer påminna mig resten av mitt liv.

Jag behöver inte veta just nu. 

När ljuset tänds är de kvar eftersom de aldrig egentligen var borta. Jag tittar ner. Möter de glipande ränderna. De långa, utdragna strecken och de korta, intensiva huggen. De ser aggressiva ut. 

Som en ilsken manifestation mot mig, eller mot omvärlden. Vet inte riktigt. Men organismen är inte glad över att behöva täppa igen de hål som har börjat läcka. Den får gå på högvarv. Inte vad jag behövde. Definitivt inte vad jag behövde. 

Men nu är det gjort. Fan. 

Skadefria dagar: Noll, inga, cero, nada. 

Jag beundrar er som inte har skadat er på länge. För vissa av er har det gått månader, år, kanske till och med decennium. Jag hoppas ni berömmer er själva för det. Att ni ser vilken jäkla bedrift det är att ha tagit sig ur ett självskadande. 

Om inte. Tänk tillbaka på någon gång du skadat dig. Hur ont det gjorde inuti dig för att du skulle vilja transportera smärtan till utombords istället. Att det inte gick att hantera det inre infernot som upptog hela din sinnesstämning. Till slut fanns det ingen annan utväg än att fatta tag om bladet och göra kroppen illa. Kommer du ihåg? Kan du minnas hur det var?

Idag är det annorlunda och det är det av en anledning. En jäkla massa jobb och ett intensivt bestämmande varje dag att välja en annan väg. Du skadar inte dig nu. Du gör något annat. Vet du vad det är? Oavsett borde du vara stolt över dig själv. 

Och kanske kommer du att ha ett återfall. Kanske att det en dag blir så starkt och övermäktigt att du ramlar tillbaka i gamla mönster. Tillåt dig det. Jag menar inte att du ska skära dig, men ha överseende med dig själv om du gör det. 

Vi gör vårt bästa. Utifrån vår förmåga, våra verktyg, våra erfarenheter och vår historia. Vi är inte mer än människor. Så länge vi fortsätter kämpa så är inget förlorat. 

Även om en del blod har spillts och en hel del tårar har fryst till is så fortsätter jag. 

Jag gör mitt bästa. 

Och jag måste göra bättre.