TidsLiv

Intentioner trumfar aldrig egenupplevda upplevelser. 

De vinner inte kraft för att de är gjorda med ett gott uppsåt eller en ovilja att skada. 

Erfarenhet tar inte hänsyn till efterkonstruktion.

Det som hände, hände. 

Det som kändes, kändes. 

Sedan kan varenda människa i världen berätta för dig att du har fel, minns fel eller känner fel. 

Men din upplevelse ljuger inte. Tvärtom. Den är den navigator du behöver för att förstå var du kommer ifrån. Den är den karta du tar till för att reda ut vart du är på väg. 

Lita på din inre kompassen. Oavsett andras störningar i stratosfären.

Jag har tagit för mycket hänsyn till andras historier. Satt tilltro till andras versioner. Ignorerat mina egna känslor. Varit säker på att andra har rätt - Jag har fel. 

Jag har tystat ner de rösterna inom mig som har skrikit i smärta. Vägrat ta in hur ont det faktiskt gjort. Förlitat mig helt på andras bortförklaringar.

"Jag ville inte skada dig" har jag hållit som en sanning, även den gångerna jag skadats så mycket att längtan efter döden uppfyllt hela mig.

"Det var inte meningen" har jag försökt att använda som ett bandage och virat in hela  min blödande kropp. Trott att det kan läka såren. Blinkat bort tårarna. Tryckt undan sorgen. 

Fram tills nu.

Jag börjar sakta förstå att det inte spelar någon roll vad intentionerna har varit. 

Utgången blir ändå densamma. 

Om jag kör ihjäl någon på väg till jobbet så spelar det ingen roll hur mycket jag ångrar det, personen kommer ändå vara död. Om jag råkar gå in i dig så att du tappar balansera, ramlar och får ont så kan jag säga förlåt en miljon gången och upprepa att det inte var meningen tills dina öron blöder - det förändrar ändå ingenting. Du kommer att ha lika ont för det. 

Ord kan aldrig slå ut känslan. Det kan dämpa, lindra. Men inte mer än så. Så när jag försöker förminska mina upplevelser genom att hävda deras oskyldiga uppsåt så slår jag bara på mig själv. För ponera att vi skulle fråga någon av mina demoner och den skulle svara "Förlåt", " Det var inte meningen". Vad skulle hända då? 

Skulle mitt måendet, helt magiskt, bara förändras? Depressionen skulle tyna bort och försvinna, PTSD skulle bli ett minne blott? All sorg som har samlats på hög inom mig skulle inte behöva komma ut, det skulle vittra sönder av sig själv. 

Tårarna skulle inte behöva falla. Skriken skulle aldrig behöva ljudas. 

Vad fantastiskt det skulle vara. 

Men så ser det inte ut. 

Smärta är smärta oavsett vad någon annan vill få det till. 

Oavsett var jag försöker få det till. 

Och det är i det här som det svåra ligger. Att ta reda på vad man själv faktiskt kände och upplevde och sedan hålla fast vid det, oavsett yttre påtryckningar. 

Gjorde det ont så gjorde det ont. 

Jag ska söka djupt inom mig, eller så behöver jag bara känna efter på ytan. För svaret finns där. 

Men det är invirat i vånda, ångest, rädsla, sorg, äckel, skuld och skam. 

Men för att slippa behöva ställa mig frågan gång på gång, resten av mitt liv, utan förändring behöver jag göra tvärtemot. 

Ta in. Känna. Uppleva. Uppleva. Känna. Ta in.