Vill ha mitt försvarande.
Kategori: Dissociering, PTSD
Årets första dopp. Redan i april. Men inte i ett böljande hav eller svalkande sjö. Inte av fri vila och inte i harmoni. Det var i panik som resan bar till en nollgradig å. En smutsig, forsande å. Så långt ifrån idyllen man kan komma. Dels för att det var mer en jävla bäck än en å och dels för att jag nästan drunknande.
Jag skulle bort.
Fly över fältet men såg inte att vägen tog slut och att flyktvägen bestod i en åker som avslutades med ett stup ner till det iskalla vattnet. Men trots att temperaturen rörde sig runt nollan så kändes det knappt. Kroppen var upptagen med annat. Sinnet var upptaget med annat. Mest att försöka hålla sig vid liv. Försöka reda ut i stormen, hoppas på att det snart ska gå över.
Låt mig va. Snälla låt mig bara vara. Låt mig få drunkna här bland vass och hårda grenar.
Med bortdomnade ben och fingrarna nergrävda i jorden, för att hålla sig över vattenytan, så kom nästa våg. Sköljde över hela den sårbara människan och gjorde så att greppet lossnade och förde ansiktet under vattenytan. Var det panik innan så stegrade den med tusen nu. Läget blev kritiskt. Höll på att spåra ut.
Hon drunknar. Hon drunknar nästan. En barmhärtig själ fick offra sig och vada ut i vattnet, chockad över den troliga kylan som grep tag i benen i samma stuns som vattenytan bröts. Sedan drog de upp kroppen för slänten. Fick ta i. Tvingade henne att ta i. Förstod att hon måste komma in i värmen. Hon har legat i vattnet alldeles för länge. Är fullkomligt nedkyld. Så de släpade henne tillbaka till platsen som hon flytt från, hon orkade inte ens protestera. Förstod nog inte riktigt, lydde bara de starka armarna som höll henne ovanför marken. Litade på att de vill hennes bästa.
När styrkan åter kommit tillbaka till henne stod hon lutad mot kaklet samtidigt som tunna vattenstrålar träffade hennes kropp. Lät försiktigt händerna plocka bort grässtrån från hennes hår. Lät bryende fingrar vandra över henne kropp i ett försök att få bort all smuts. De lugnade orden. Den otroliga vördnaden. Omfamnandet. Inbaddandet i en trygghet, om än uppdiktad sådan, så i alla fall ett försök till lugn. Få hämta andan. Återfå kroppstemperaturen. Få det berättat vad som hände. Ges en möjlighet att första. Ställa frågor. Få tröst. Sörja över att livet är så jäva jobbigt att jag ibland försöker fly ifrån mig själv och mitt liv och att det slutar med att jag nästan tar livet av mig själv. Att jag höll på och drunkna tidigare idag.
Det är min verklighet just nu.
