Släpp in mig.
Kategori: Allt det andra
Det kallar på mig.
Det smattrande. Droppande. Som får andra att söka skydd men gör mig hel. Får mig att styra fören rätt upp i vindögt. Trotsa alla jordens vindar och låta naturen föra mig dit naturen vill att jag ska gå.
Jag dränks i fenomenet.
Jag blir till liv i underverket.
Allt blir renat. Allt blir helt.
Jag vänder ansiktet upp mot himlen och lovar den att alltid stå vid dess sida. Komma tillbaka till den här punkten då existensen inte längre handlar om att överleva, utan om att leva. Vi ska mötas igen när tiden flytt.
Jag kommer vänta på den.
Den kommer vänta på mig.
Kläderna blir tunga men allt annat känns lätt. Luften är klar. Sikten dold. Men det är också det vackra i stormen. Att allt släcks samtidigt som det tänds. De två ytterligheterna som kommer överens för ett ögonblick. Jag finns mitt emellan. Vinner ett berättigande i det nedstänkta håret och de rinnande kinderna. Är det tårar eller regndroppar spelar ingen roll. Allt faller ändå till marken. Vi är slavar under gravitationen. Men bryter oss fria när vi tillkännager människans svaghet.
Något djupt inuti mig finner en tillhörighet med det dystra. När väder drar jämnt med känslan. Som att allt blir tillåtet. Allt får finnas. Det smärtsamma med det lättsamma. Så när himlen öppnar sig och förbarmar sig över de arma själarna som vandrar på denna planet så finns jag mitt i det. Redo att lämna över allt jag äger för att få känna befrielsen i acceptansen.
Det faller.
Jag står kvar.
Vissa känner regnet.
Andra blir bara blöta.
