På vägen mot lågan.
Kategori: Depression, Dissociering
En bil står parkerad vid vägkanten. Ljuset är på. Musiken spelar. Men förarsätet är tomt. Natten ligger öde. Fanns det något dramatiskt på himlens stjärnbild så är det borta nu.
Ingenting här är annorlunda.
Ingenting här är samma.
Det är svårt att uttyda i mörkret men en varelse rör sig längs med diket. Följer sakta den nedgrävda ån mot en ljusare morgondag. Stannar med jämna mellanrum och frågar månen om den ser henne lika mycket som hon ser den. Blir lugn av det svaret hon inte får. Det finns ingen reson i tillvaron så varför skulle kommunikationen med mörkrets furste överraska. Hon försöker att leta inåt istället. Är säker på att det finns en mening där, den är bara omöjlig att se på grund av all smärta som kantar hennes vardag. Den smärtan som gjort att hon blivit tvungen att stanna bilen mitt ute i ingenstans och andas ikapp med tiden.
När hon återvänder ska hon veta något hon inte vetat förut.
Eller något hon alltid vetat men vägrat inse.
Det som tidigare har varit onämnbart har blivit något lättare att bära.
Trots att tyngden inte förändrats.
