TidsLiv

Jag vill ta debatten men vet också att jag går sönder lite av det. Det ligger för nära. Är för känsligt. Fortfarande ett öppet sår. Ett öppet, blödande, drypande, svidande sår. Därför är det omöjligt att prata objektivt. Allting färgas av mina känslor. Av det jag varit med om. Så när jag ska försöka hålla mig saklig och lägga fram argument så tar min historia över. Den befläckar allt. Får min puls att rusa och andningen blir ansträngd. Sedan är det kört. 

Kan inte få fram något vettigt utan blir stum. 

Paralyserad av innebörden i det min mun producerar. 

Så då blir jag tyst. Sänker blicken och försvinner in i mig själv. Kan inte längre delta aktivt och blir istället stel och stängd. 

Det är ett misstag jag gör om flera gånger. Engagerar mig i något som är för personligt. För privat. Så att jag inte längre kan förhålla mig till det jag pratar om. Kan inte hålla distansen till det fruktansvärda för det fruktansvärda brinner fortfarande inom mig. Jag kan bli så frustrerad att jag inte lär mig. Kanske beror det på att jag så gärna vill diskutera, vill så gärna tycka. Och det funkar så länge det inte kommer nära min kärna. Men det gör det nästan alltid. Och då är det redan för sent. Då är jag redan uppe i det och inne i det. Kan inte värja mig och plötsligt så är jag totalsänkt. Havererad. Skeppsbruten. 

Fram till att jag kan leva utan att lida måste jag skydda mig själv. Inte utsätta mig för mer smärta än jag klarar av. Och just nu klarar jag knappt av någonting. 

Allt är skört. 

Allt är bräckligt. 

Så jag backar. Läker. Kurerar. Återställs. 

Jag måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa andra. 

Jag måste laga mig själv innan jag kan laga andra.