TidsLiv

Vi kanske ska prata om ändringen av ålder. När jag gick från att förstå att jag inte var fjorton år när första övergreppet hände. När jag tog in att det som jag har avfärdat hela min uppväxt faktiskt har präglat hela min uppväxt. Det där jag tänkte inte alls var jobbigt som visade sig vara så in i helvete jobbigt för att det var där allt började. Roten ur allt ont går att härleda till den ålder. Och det var långt före jag fyllde fjorton. 

Tyvärr. 

Fy fan. 

Det är så smärtsamt att tanken på det får mig att gå mitt itu. Det klyver hela mig och stjälper allt jag någonsin trott på. Det som jag har tänkt var en kul grej. En lek. 

Det satte agendan. Hur lite jag än vill erkänna det. 

Det hände något där, hur mycket jag än vill förneka det. 

Min terapeut sa att när det kom upp till ytan så var det som att alla bitarna föll på plats för honom. Att nu förstod han fullkomligt. För att han har tänkt att de symptomen jag har haft, det uppträdandet jag har visat, de strategierna jag har använt mig av är inte en tonårings. 

Det är ett barns. 

Men hur ska jag förhålla mig till det här? 

Hur ska jag kunna leva med det här? 

Hur ska jag kunna ta in det här? 

Jag vill fortsätta springa åt motsatt håll. Vill inte att detta ska vara min verklighet. Min historia. Likt förbannat finns minnena där. Och de finns där för att jag var med när minnena blev till. De är mina. Hur lite jag än vill ha dem så är de mina. 

Jag måste acceptera livet så som det är och så dom det har varit. 

Det är mitt att bära. 

Det är inte en fråga om jag ska bära det, utan hur.