Kärleksbrev till ett väsen.
Kategori: Behandlingshem, PTSD, Självskadebeteende
Det är svårt ett andas i en värld som försöker kväva en.
Nästintill omöjligt att begära stordåd av en människa som förvägras syre.
Ändå förväntas det att jag existerar varje dag. Att jag tar mig till mina samtal, gör mina hemuppgifter, anstränger mig, levererar, samtidigt som jag ska återhämta mig, validera mig, ta hand om mig.
Jag ska tycka om mig själv trots att jag hatar mig själv.
Jag ska vårda den kropp jag egentligen bara vill skada.
Känslor ska få finnas. Allihopa. In med dem bara och upplev dem allihop. Gärna på en och samma gång, varför inte? Katarsis i sin renaste perfektion. Men fortsätt ändå stå på benen. Ta ändå ett steg fram trots att det innebär själsdödande smärta.
Berätta om de här sakerna som gör att du vill hoppa från en bro.
Upprepa det här minnet tills du inte längre vet var du ska göra av dig själv.
Ta in den här historien tills du inte längre vet vem du är.
Känn det här. Var det här. Släpp in det här. Andas det. Bli det. Lev med det.
Svårare än så är det inte.
Bildligt talat.
Bokstavligen är det helt komplett jävla omöjligt.
Men det är räddningen säger dem.
Vi lovar.
Och jag litar.
