TidsLiv

Jag är en av dem. 

Mina tankar dansar med döden. Vem som för och vem som följer varierar. De flimrar förbi i mitt medvetande och vill så gärna byggs bo. Vill sprida sig likt elakartade tumörer tills de tagit över allt jag äger. Och när de väl stulit allt. När de vält sitt allt. Då finns det inget kvar att beskydda eller vara rädd om. Och då kommer uppgivenheten. Fast denna gången slår den undan benen på mig och jag kommer inte att resa mig igen. För att jag kommer inte vilja resa mig igen. 

Det går till en gräns sedan går det inte mer. 

Jag är rädd för den känslan. Hur den kastar sig över mig och vill dra mig ner i djupet. Dit ingen vill gå och därifrån ingen kommer tillbaka. Ett ställe mörkare än mörkt. Ofta stretar jag emot, men ibland har jag varken orken eller viljan och låter mig få föras med och se den andra sidan. Det kan vara så stilla där. Så lugnt. Tyst.

Det är lätt att bli lurad. Tro att det är lösningen på problemet och inte ett problem i sig. Tanken på att avsluta allt skulle avsluta allt. Då är det svårt att komma ihåg de negativa sidorna. Den lilla detaljen att livet är över. Att man dog i lidandet och aldrig fick chansen att känna på när det vänder. 

Men jag vägrar. Det kan inte få sluta såhär. Jag måste stå emot. Klamra mig fast vid de ljusa sidorna i livet. Som familjen och vännerna, regnet och kärleken. Så det blir ett andetag i taget. Ett smärtsamt, andetag i taget. Blundar. Hoppas på det bästa. Kämpar för att det ska bli annorlunda. Jag stannar kvar. 

För jag vill veta hur det känns.

Jag vill veta hur det känns när det vänder.