Gör det här fritt från tvivel.
Kategori: Dissociering, Självskadebeteende
Nej, jag vill inte skadas.
Nej, jag vill inte att andra ska skada mig.
Nej, jag vill inte skada mig själv.
Det bara känns så. Det bara känns så hela tiden och så innerligt att jag blir övertygad om att det är min vilja. Det är vad jag är född till. Var jag duger till. Mitt värde ligger i andras brutalitet gentemot mig som individ. Jag blir till först när blodet lämnar min kropp. Det är så jag ser på mig själv. Det är så jag tror att andra ser på mig.
Som ett objekt. Ett föremål. Ett ting. Ett ingenting.
Och eftersom jag inte är någonting så spelar det ingen roll vad jag känner eller hur jag mår eller hur jag upplever något. Min röst hörs inte. Min röst räknas inte. Andra får göra vad de vill med mig för att jag är ändå inte där. Jag lämnade platsen så fort en antydan från förr gjorde sig påmind. Checkade ut. Försvann. Lämnade mitt skal bakom mig och tänkte att om jag inte var där psykiskt så kunde jag inte skadas fysiskt. Och vise versa.
När tiden återigen började ticka hade jag besudlat min själ ännu en gång och la all skuld på mig själv. Allt ansvar fick vila på mina axlar. Oavsett vad andra gjort. Oavsett hur andra betett sig så var det alltid mitt fel. Det spelade ingen roll att jag var ett barn och de var vuxna. Att de borde vetat bättre. Jag klädde ändå in mig i skuldens mantel och släpade skammen efter mig som ett skadeskjutet villebråd.
Så när ett ord nämns är jag där igen. Samma tankar. Samma tro. Samma vilja. Jag vill få det överstökat. Få känna lättnaden efteråt. Vill bara att han ska göra vad han vill göra och sedan gå. Skillnaden är att den här gången är det inte nån kallhjärtad man som sitter framför mig utan min psykolog. Som alltid varit på min sida, som bara velat mig gott. Ändå kommer de tankarna. Ändå stänger systemet ner. Jag blir sittandes med avslöjande meningar som han kan läsa utantill. Han ser allt. Vet allt. Säger med sin lenaste ton att allt är okej. Att han ser funktion och han ser inlärning. Säger åt mig att ställa mig frågan: Vad beror det här på?
Och hitta svaret i min historia.
Vad beror det här på?
Min historia.
Vad beror det här på?
Min historia.
Jag upprepar det om och om igen och hoppas att jag en dag, slipper ställa mig den frågan.
