TidsLiv

Jag fattar att du vill ge upp.

Jag förstår verkligen det.

Jag fattar att du bara vill lägga dig på golvet och aldrig resa dig igen. Att du avskyr hur det här livet behandlar dig. Att du är trött. Slutkörd. Orkeslös. Att all din energi har gått åt.

Att du kör på tomgång nu. Dränerad på kraft. Bestulen på vilja.

Det är ett helvete utan dess like och du undrar när fan det sa ta slut. 

Jag förstår det.

Ser din frustration Hör dina klagorop.

Jag önska att jag kunde ge dig en tid. 

Ett klockslag – Då kommer allt vara över. 

Jag tänker att det skulle vara lättare för dig att förhålla dig till smärtan om du visste att den hade ett utgångsdatum. Även om det skulle ligga ett halvår fram i tiden. Du skulle i alla fall veta att en dag, en dag tar det slut.

Men jag kan inte säga när du är klar. 

Ingen kan det.

Jag kan inte ens lova dig att allt kommer att bli så som du vill. För jag ser dina drömmar. Jag hör dem i dina skrik, kan tyda dem i dina tårar.

Det känns oerhört långt borta nu, jag vet det.

Du har svårt att minnas ett liv utanför det här behandlingshemmet. Hur en vardag utan exponering, flashbacks och panikattacker faktiskt kan te sig.

Men det finns.

Jag vill tro att det finns. Det måste finnas.

Så vi måste hålla ut.

Kämpa, även när vi inte orkar mer.

Fortsätta, även när vi inte vill mer.

Tro, även när hoppet brunnit ut.

Du orkar lite till.

Jag orkar lite till.