TidsLiv

Benen ligger likt en trasdockas. Armarna hänger längs med sidorna. Lealösa. Avdomnade. Blicken är tom och håret rufsigt. Orden som yppas är oförståeliga, omöjliga att tyda. Blir mest nonsens. Men röstläget kan berätta om att insidan fortfarande är i gungning efter sekvensen av panik som utspelade sig för bara någon minut sedan. 

Det är hål i den tunna svarta tröjan. En uppskrapad reva på högra axeln där tyget fått smaka grus. De ljusa byxorna har smutsiga fläckar målade längs med sidan. Den sida som låg närmast asfalten när gravitationen slog till med full kraft. Då var det omöjligt att värja sig mot naturkraften det innebär att plågas av ångest. Av ångestattacker. Av attacker med ångest. Det är bara att blunda och hoppas på det bästa. Hoppas på att man vaknar upp igen och att när man gör det, att man vill fortsätta vara vid liv. 

För tyngden kan vara för tung att bära. Verkligheten för svår att möta. Det gör ont att veta att man alldeles nyss var hjälplös. Maktlös. Utom räddning. Vilsen.

Att något från förr gjorde intrång i nuet och omkullkastade lugnet. Som en blixt ifrån en klar himmel. Sedan var allt annorlunda. På mindre än en sekund gick dagen från att ha varit en vanlig dag till att bli en katastrof. 

Den lilla staden har fått bevittna ett förfall. Ett fullständigt kapitulerande inför den vardag som är så hemsk att kroppen ibland helt stänger av. Medvetandet flyr. Sinnet rymmer. En stund där liv och död är så nära varandra att det går att röra vid dem samtidigt. 

Men den har också fått bli vittne till förändringen. 

För det är ändå här, mitt i kaoset, i helvetet, i det fruktansvärda, som förändringen ligger. 

En dag bryter jag mig fri.