TidsLiv

Det här känns grundläggande. 

Något som alla borde ha kunskap om. Vara medvetna om. Men jag står som ett blankt papper. Fattar ingenting. Rena grekiskan. 

Jag har inte lärt mig det här. Har inte det inbyggda tankesättet. Är ovan att lyssna på mig själv. Går alltid på vad mottagaren upplever att jag helt glömmer av att jag själv har en egen vilja. Jag hör inte vad jag vill. Jag är inte ens i samma stad. På samma planet. Mina behov är nedprioriterade. Knappt märkbara. Osynliga. 

Det gör att jag hamnar i situationer jag inte vill hamna i. Följer med människor jag inte vill följa med. Ödslar tid på någon som jag inte vill ödsla tid på. Men jag ser det inte då. Förstår det inte då. Det är först efteråt, när mitt Jag redan blivit överkört, som jag hör den inre rösten tala till mig. Eller skriker till mig. Förtvivlat försöker den förklara att vi kan inte leva såhär. Vi går sönder mer och mer för varje gång och en dag kommer vi vara så trasiga att vi aldrig kommer kunna lagas. Det måste bli en förändring. Något måste börja göras annorlunda. 

Det var inte så allvarligt i början. Inte en fråga om liv eller död. Men det har störtat. Rasat. Eskalerat. Nu är varje steg avgörande. Ett återfall och detta kan vara slutet på en saga som inte kom i närheten av ett för alltid lyckligt. Nu kan en felberäkning kosta framtiden. Ett misstag och domedagen är här. Jag måste koncentrera mig. Anstränga mig. Stå emot allt det min historia har lärt mig. Gå emot alla de impulserna som vill få mig att göra om samma misstag om och om igen. Hade det gällt något annat hade det inte varit värt all den möda det innebär, men det handlar om mitt liv. Jag vill ha det livet kvar. Och ännu viktigare, jag vill kunna leva med mig själv och de val jag gjort och gör. Och de står i bjärt kontrast till dysfunktionella relationer. 

Så jag måste kämpa. Stå ut. Hålla mig borta. Negligera. Avvika. 

Det är svårt. 

Det är jävligt jobbigt. 

Med betoning på jävligt och där jobbigt är en underdrift.