TidsLiv

Jag känner inte ett brinnande hat. Känner inte viljan till hämnd. Är inte arg eller förbannad. Jag vill inte att ni ska brinna på bål eller avrättas offentligt. Jag vill inte att ni ska hängas eller kölhalas. Jag fördömer er inte till ett liv i ständig smärta eller att ni drabbas av stora olyckor i ert liv. 

I vissa stunder vill jag självklart att ni ska dö en lång och plågsam död, självklart. I affekt, absolut.

Men mest av allt. Mest av allt vill jag att ni ska få inblick i hur det här har blivit för mig. 

Vad för liv du bidrog till. 

Vilka konsekvenser just ditt handlande medförde. 

Vad du la för tyngd på en redan tyngd flicka. 

För du var en liten bit, ändå lyckades just du göra skada med vad just du gjorde. 

Så alla de män som skadat, utnyttjat, skändat, plågat och våldfört sig på mig så vill jag att ni ska se hur jag mår idag. 

Vad jag går med idag. 

Hur jag försöker överleva det ni gjort mot mig, idag. 

Jag vill att ni ska se ögonblicket när min kropp kollapsar för att jag bär för mycket börda på mina axlar. När de inte kan väcka mig och får köra mig med blåljusen på. 

Jag vill att ni ska se första gången jag går och hämtar antidepressiva. Tabletter jag fått för att jag är deprimerad och självmordsbenägen. 

Jag vill att ni ska vara med när jag sätter rakblad i handlederna. Se det röda blodet färga golvet. Sprider sig likt en lugn flod. Fast inuti mig så forsar det. 

Jag vill att ni ska se första steget jag tog in på mitt behandlingshem. Den plats jag numera kallar hem. Här, där jag varit i 17 månader. Jag var så rädd. Så oerhört liten.  Skälvde, skakade, grät och ville därifrån. 

Den första flashbacken. Långt ute på en åker. I fullkomlig panik och i affekt hade jag försökt att fly från mitt förflutna och hamnat bland brännässlor och tisslar. Där blev det för mycket. Alla minnena kom på samma gång och tvingade mig ner mot marken där jag låg i krämpor och skrek efter hjälp. 

Exponeringarna. Då jag tvingas berätta om mina absolut skräck om och om igen. Hur det långsamt bryter ner mig och jag är så rädd att jag inte kan andas, inte kan röra mig, inte kan prata. Hela systemet lägger ner för att skydda mig. Från allt det smärtsamma jag en gång upplevt och som nu kroppen tror jag kommer uppleva igen. 

När jag satt i soffan mitt emot mannen jag älskar och han sa att kärleken är större än oss två och att mitt tillfrisknande är viktigare än hans lycka. Då mitt hjärta brast. Då konsekvenserna blev tydliga, ni tog honom ifrån mig också. 

Får ni ser det. Om ni kan förstå det. Ta in det. Så behövs inget evigt brinnande i helvetet. Ni kommer behöva leva med er egen börda, att ni utsatte en annan människa för såhär mycket lidande och förstörde såhär mycket i hennes liv. 

Jag kommer en dag förstå att jag inte bär någon skuld. 

Jag kommer en dag sluta känna skam över något andra utsatte mig för. 

Jag kommer sluta hata mig själv, sluta skada mig själv, sluta slå på mig själv, sluta skuldbelägga mig själv. 

Jag kommer en dag kunna leva med mig själv. 

Frågan är om ni kommer kunna göra det?