TidsLiv

Det finns något symboliskt i att jag hämtar min bok om självskadebeteende samma dag som jag tar bort agraffer som suttit i armen för att jag har självskadat. På något sätt gör det orden i den novellen, som bär mitt namn, mer sanna. De är inte bara tryckta bokstäver på nedhuggna träd. De är förankrande med den vardag som är min. 

Jag skriver om en ung kvinna som täcker sin kropp i tyg för att ingen ska se hennes sår samtidigt som jag klär min kropp i tyg för att ingen ska se mina sår. 

Vi är verkliga båda två.

Jag delar hennes smärta lika mycket som hon delar min. Det är nog så det blir när man skriver från hjärtat. När texten blir författad med en bakgrund som är smärtsamt påtaglig.

Det är inte dåtid.

Det är nuet.

Mina armar blöder fortfarande regelbundet. Jag har inte lämnat den fasen. Men jag vill. Jag vill sluta skada mig själv. Kanske framför alltid vilja sluta skada mig. Sluta tycka att jag förtjänar att straffas, såras. Tappas på blod och sedan få hård metall inskjuten i huden för att bladet har skurit för djupt.

Korrektion: Jag har skurit för djupt.

Det är min handling. Min vilja att dela på mitt egna skinn. Men det ligger så mycket så mycket bakom det. År av lidande och minnen som får mig att hata livet och allt vad det innebär. Förstår man det kan man lättare förstå varför det är skönt när det gör ont. Paradoxalt nog.

Min text slutar inte särskilt hoppfullt. Mer ett konstaterande av vad tystnad gör mot dem som blivit tystade alldeles för länge. Ett rop på hjälp från en stum mun;

- Jag tampas med det här, jag går igenom det här, jag lever i det här.

Hjälp. Snälla hjälp mig.

Det finns de som säger att vissa gör det bara för att få uppmärksamhet. Jag förbannar de människorna och deras dömande ord och känner att för i helvete(!) Om en människa skär i sitt eget skinn för att få uppmärksamhet så ge den personen lite jävla uppmärksamhet. Kostar det så mycket verkligen? Om man är så desperat att bli sedd att man ser till att kroppen blöder så förtjänar man att bli sedd. 

Man behöver bli hörd.

Men snälla, låt det inte gå så långt.

Vänta inte tills öppna sår blir ett rop på hjälp. Bryt in tidigare.

Det är skrämmande och läskigt, jag vet. Det är obehagligt att se hopsydd hud eller bleknande ärr. Svårt att veta vilka frågor som får ställas. Rädsla för att kanske uppmuntra till mer eller trigga igång ett beteende. Men jag lovar dig, och ta mig på mina ord, från en som vet, tystnaden är alltid värre. Tystnaden rymmer mer skuld och skam än alla meningar du någonsin kan föreställa dig.

Så om du inte vet vad du ska säga – säg det.

Börja där och ta det därifrån. Men låt inte din rädsla bli ett hinder för kommunikation.

För vi behöver höras. Och ni behöver lyssna. 

Hur hemskt, läskigt, skrämmande det än är.

Tystnaden är alltid värre.

Kom ihåg det.

Tystnaden är alltid värre.