TidsLiv

Något med tröttheten är bra. Trots att den tynger ner hela mig och får mig att går runt i ett tungt töcken av orkeslöshet så gynnar den mig. Den får mig att släppa fasaden. Jag orkar inte längre låtsas vara glad. Har inte energin till det. Jag kan inte spela lycklig när hela min insida gråter. Det går inte att dölja mina svullna ögon eller mina tunga steg. Ärren och såren på mina armar skriker igenom tyget och befaller att få bli sedda. Jag hindrar dem inte från att få se solljus. Kan inte fokusera på att upprätta hålla en falsk illusion av att all skulle vara bra. Allt är inte bra. Allt är långt, långt ifrån bra. Det är åt helvete, rent ut sagt. Och det helvetet går inte att gömma. 

Så tröttheten gör mig ärlig. När någon frågar hur jag mår orkar jag inte ljuga. Jag har inga historier om tindrande ögon eller porlande skratt. Kan inte måla upp en bild som innefattar solstrålar och bekymmerslösa andetag. Min verklighet är så långt ifrån det. Och jag visar den ju. Öppet. Så att alla kan se. 

Såhär mår jag. Såhär jävla jävligt. 

Se på mina armar. Se på mina ben. Se till min trasiga insida och min söndriga själ. 

Se allt det som är mitt. Som är jag. Sanningsenligt. 

Jag orkar inte låtsas. 

När du frågar om jag mår bra kommer jag svar dig ärligt. 

Nej. 

Nej. Jag mår inte bra, jag har inte mått bra på väldigt länge.

Och enda sättet för mig att börja må bra igen är att acceptera att jag mår dåligt. 

"Inte bra." 

För att kunna bli bättre.