TidsLiv

Det är som att det slår honom. Som att också han blir medveten om vad i helvete det är vi håller på med. Varför han måste göra det här. Varför han måste tvinga mig gå igenom mina värsta minnen om och om igen. Det är nästan så att han blir lite avslagen efter alla år och alla människor han mött. Inte så att han blir nonchalant, tvärtom. Men han kan märka att det ibland går på rutin och att han inte riktigt är medveten om att det är en människas öde han pratar om. Att detta hände på riktigt. 

Och att det är för jävligt. 

Han sitter på golvet med händerna längs med sidorna och ser sorgsen ut. Besviken på omvärlden. Den värld som lät en sextonårings inre trasas sönder till ljudet av egoismens klara stämma. Som tillät en åttaårings självbild skrivas om för alltid. Hans ögon är klara. Glasartade. Det ser ut som att han lider. Det han visat upp är medkänslan. Den substansen som gör att han kan känna det jag känner. Han kan se det jag set. Uppleva det jag upplever. Det gör att han vet vad för helvete jag tvingas gå igenom. Vad det gör med mig och hur rädd jag är för att möta sanningen. 

Han säger det högt. Att det är okej. Förståeligt. Helt begripligt, att jag stänger av. Att jag vägrar komma i kontakt med dessa minnena för att de är för smärtsamma. Plågsamma. De skär mig i bitar och lämnar mig i en hög på golvet i mitt eget blod. Jag förgörs av det som är sant. Jag går sönder på grund av realiteten. 

Känns det som.

Egentligen är det tvärtom.

Det är nästan alltid tvärtom.

Det jag försöker förneka för att kunna leva.

Gör att jag förnekas att försöka leva.