TidsLiv

Jag åker förbi skogsdungen.

Här blev färgerna gråa. Den sommardag som skulle bli en i mängden i ett barns uppväxt, dröjde sig istället kvar och prydde resten av livet. Allting började där. Roten till allt ont kan härledas tillbaka till det ögonblicket då fåglarna slutade sjunga och blommorna slutade blomma. 

Jag åker förbi skolan.

Här lärde jag mig att läsa, skriva, räkna. Jag lärde mig vad vänskap betyder och jag lärde mig vad andra kunde göra med min kropp. Jag fick lära mig att pojkar är sådana, de försöker bara uttrycka kärlek när de överskrider gränser. Att det inte är något konstigt med en trettonåring som tafsar på sin skolkamrat. "Han tycker ju bara om dig." Som att jag skulle vara tacksam för det.

Jag åker förbi kyrkan. 

Här konfirmerades jag. Där satt en av de jag litade på i bänkraden. Han som sedan högg mig rätt i ryggen. Jag läste Johannes 3:16 och berättade att Gud älskade jorden så mycket att han gav den sin enda son. Jag sjöng om fred på jorden och tände ljus för alla de som inte längre fanns med oss. Allt medan mitt öde stundade. 

Jag åker förbi sporthallen. 

Här fick jag veta att vuxenvärlden aldrig var på min sida. Jag blev lovad ett löfte som sedan bröts gång på gång. Det knäckte mina framtidsvisioner. Det raserade min självbild. Att veta att en människa som sett mig växa upp, som betraktat mig på avstånd, kunde ta ett sådant kliv in i mitt liv och förstöra det, var för smärtsamt. Jag skulle aldrig återvända. Jag skulle aldrig bli densamma. 

Jag åker förbi busshållplatsen vid rondellen.

Här gick jag med tunga steg en eftermiddag i augusti med mitt innanmäte släpandes efter mig. Linkades. Haltandes. Försökte ta mig hem till någon form av trygghet även fast allt det jag visste i livet var röjt. Ingenstans kunde jag vända mig. För ingen kunde jag berätta. Jag slöt mig längs trottoarkanten. Tilltalade mitt inre under de tomma stegen. Sa till den att detta, detta ska vi aldrig prata om. 

Det är min stad. Där jag vuxit upp. Där min trygghet skulle fått växa och slå rot. Här skulle jag få utvecklas och nå min fulla potential. Jag skulle stöta på hinder och motgångar men jag skulle inte få min insida söndertrasad. Det hörde aldrig till historien. Ändå var det så det blev. Livet var inte på min sida och allt det som ingen skulle behöva uppleva, fick jag uppleva. I min stad. Där jag växte upp. 

Jag stod inte ut i mitt egna hem så jag flydde. Packade väskorna och vägrade se tillbaka. Lämnade det livet bakom mig i hopp om att påbörja något nytt. Börja om. 

Jag ville så gärna. Jag ville så gärna. 

Samtidigt låg hela tiden mitt förflutna och speglades i varje steg jag tog. Det spelade ingen roll åt vilket väderstreck jag tittade, historien fanns alltid där. Ständigt vaktandes. Alltid beredd att påminna mig. Göra det smärtsamt påtagligt att det går att fly, men det går aldrig att gömma sig. Det kommer ikapp. Det kommer alltid ikapp. 

Jag är tillbaka där. 

Där allt började. Där allt förändrades. 

Jag är tillbaka för att skapa något nytt. 

Bygga nya nervbanor.

Betinga denna platsen med lycka istället för sorg. 

Jag är tillbaka för att ta tillbaka det som alltid varit mitt.