Dit vi kommer tillbaka.
Kategori: Allt det andra, Min historia
En del av mig har alltid velat.
Kärnan.
Där, längst inne, förbi alla bortförklaringar och förminskningar, där har det alltid funnits en vetskap om vad som hänt. Hur fel det har varit. Hur hemskt det har varit. Hur dåligt det har fått mig att må. Hur det påverkar mig fram till det andetaget jag tar just nu. Den delen har försökt att göra sin röst hörd. Samma del som blivit tystad så länge. Den har ropat efter hjälp och signalerat att det inte är hållbart att förneka en bit av sig själv. Men har hela tiden blivit ignorerad.
Det har varit för smärtsamt.
För svårt.
Gjort för ont.
Så jag har närt den andra delen. Den som lever i förnekelse. Som irrar omkring i ett ingemansland och hittar inte ut. Som egentligen är ännu mer vilsen, men lättare att förhålla sig. För där har det har funnits möjlighet att skapa något nytt. Något annat. Något oförstört. Även fast grundförutsättningarna varit skeva. Premisserna har varit byggda på lögner.
Så kärnan har vuxit.
Jag har låtit den få växa. Börjat plocka fram den och tillåta den att få finnas. Kommit närmare och närmare den verklighet som egentligen är min. Som alltid varit min. Där sanningen är sann.
Det gör förbannat ont. Så ont att jag tror att jag inte kommer överleva. Att det omöjligt kan vara värt det. Att jag ändå tänker att det kanske var bättre att förneka ändå. Att det ändå fungerade.
Eller?
Nej.
Det fungerade inte.
Jag sitter på ett behandlingshem och kan inte röra mig i livet för allt som jag rör vid påminner mig om det jag inte vill minnas. Ju mer jag undviker desto tydligare blir det jag försöker undvika. Ju längre bort jag försöker komma min historia desto närmare kommer jag den. Det fungerade inte att fly.
Det fungerade inte.
