TidsLiv

 

Idag var natten längre än dagen

Ljuset mörkare än mörkret.
Viljan till självförstörelse var starkare.
Ytterligare kanaler fick ta plats på min hud.
Så nära branten att vinddraget rubbar gravitationen.
Tårarna uteblev.
De frös till is bland förnekelse och förträngning.
Trots upprepade försök till att välja en annan väg slutade det ändå med ett möte på förtröstans trappa.
Bedömning. Beskådning.

Livet går ut på att klara sig.
Överleva, inte leva.
Själsdödande.
Finns ingen kvalité i det.
Jag vill leva. Inte bara överleva.
Så bland ljuset från månen och mörkret från natten tog jag beslutet att backa två steg.
Inte med vilje. Ändå har golvet fått smaka på blod igen.

Trots att mina ögon har ett konstant filter av tårar över sig och mina skrik ständigt ekar mellan väggarna, så ifrågasätter jag mina upplevelser.
Andas jag? Finns jag? Lider jag?
Jag ställer frågorna om och om igen, rakt ut i ingenting.
Svaret finns där, men jag vägrar se det.
Istället skadar jag mig själv för att fastställa att jag fortfarande kan skadas.