TidsLiv

Skogsvägen ligger ensam 

Inte en själ syns till. Allt är stilla. Harmoniskt. 

Nästan helt tyst med undantag för den människa som låter hennes röst eka mellan trädtopparna. Toner från ett hjärta som sjunger för att läka. Förflyttar sig långsamt mellan tallar och granar. Gången är lätt men stegen tunga.

Kroppen stilla men sinnet i uppror. 

Ansiktet tomt men en insida som skenar. 

Hit har hon kommit för att få andas frisk luft.

Med en förhoppning att skogen kan vara en frizon. Här kan hon få hämta ny kraft. Suga åt sig av den koldioxid som träden utsöndrar. Hennes egna fotosyntes. Det är en flykt lika mycket som det är en acceptans. En vilja till fullkomlig närvaro samtidigt som barken ger tröst. 

Blommorna lyssnar. 

Gräset förlåter. 

Världen är hård. Skoningslös. Visar ingen nåd eller barmhärtighet trots otaliga rop på hjälp. 

Det är lönlöst att försöka köpslå sig ur situationen. Ingen ide att lägga fram argument om för mycket lidande eller visa statistik på smärta kontra lycka. 

Inget av det spelar någon roll 

Skogen vet det. 

Hon försöker acceptera det. 

För att sedan kunna komma till freds med alla hennes fighter måste utkämpas av henne. 

Inget kan raderas eller preskriberas. Det går att försöka men det drar bara ut på helvetet. 

Så när hon lyfter händerna högt över huvudet och skriker så är det inte omvärlden hon tilltalar utan sitt inre. Ger en röst till det som så länge tystas ner. Låter henne klagosång studsa mellan stammarna för att sedan träffa henne rakt i bröstet. Gör så att hon faller ner på knä, slår armarna runt sin kropp och ger det hon törstat efter i 20 år.. 

Förståelse. Förlåtelse. Tröst. Acceptans.