Se mig lyfta.
Kategori: Dissociering, PTSD
Det står två personer och håller henne i varsin arm. Så oerhört varsamt. Medvetna om att det finns en skör linje mellan att hålla för hårt och inte hålla alls. De är exakta. De är båda hennes livlinor. De hon klamrar sig fast vid när hela världen är i gungning. Vilket den är, nästan hela tiden. Så de är närvarande. Uppmärksamma. Utsätter henne bara för så mycket som de vet att hon klarar av. Hur de kan veta var den gränsen går är omöjligt att säga. Men de ser djupare än andra, de har förmåga att se bortom bönrop och uppgivenhet och ser den inre styrkan.
Livsgnistan som fortfarande sprakar.
Båda två talar i låg stämma om omgivningen och om verkligheten. Påminner henne om att hon är här. På ett kontor, på ett behandlingshem, i södra Sverige. Ingen annanstans. Och ingen här försöker göra henne illa. Även om hela kroppen gör ont. Även om det fortfarande känns som att demonens mörka klor slingrar sig runt hennes hals och stryper syretillförseln. Det är bara förnimmelser. Minnen från en svunnen tid. Hjärnan har svårt att urskilja vad som är sant och vad som är illusion, så de måste hjälpa henne. Lämna över makten till frontalloben igen som kan tänka rationellt och förstå att hennes kropp tillhör henne och ingen annan.
Hon vacklar till och de parerar. Hon staplar och de följer efter. Redo att fånga henne om hon skulle falla. Konstant närvarande i hennes andetag. Allt för att kunna utläsa vad hon behöver, just nu. Vad som kan hjälpa henne att ta sig tillbaka till nuet och lugna kroppens skenande tåg. Hon är kalabalik. De är lugnet. Hon är virrvarret. De är strukturen. Varandra motpoler som en dag ska mötas.
Hon kommer aldrig kunna tacka dem tillräckligt för vad de gör för henne. Hur de sluter upp bakom henne och stöttar henne igenom det här helvetet. Deras innerliga förhoppning om att hon ska kunna få leva ett liv i frid istället för den mardröm som härjar nu. Och även om hon ibland kan bli förbannad på dem för att de använder ord som svider och fakta som skär, så vet hennes tacksamhet inga gränser. För hon vet att de kommer att hålla i henne, precis så länge som det behövs och sedan kommer de släppa taget och se henne ta sina första steg.
Rakt ut i friheten.
