TidsLiv

Det är återkommande. Konstaterandet av att vi driver två olika agendor. Jag har min och de har sin. Vi är båda medvetna om varandras. Och det pågår en ständig debatt om vem som egentligen har rätt. De försöker poängtera fakta och jag försöker komma med motargument. Och så går det runt.

Även om det någonstans, långt inom mig, faktiskt finns en del som förstår att deras väg är den rätta, så hoppas jag ändå på min. Jag vill att vi ska komma fram till att allt varit ett misstag. Jag är inte alls deprimerad, utmattad och har PTSD. Allt är bara ett missförstånd. Och så kan livet återgå till något så när, "normalt".
De vet om att jag sitter med de här tankarna. De ser det på mig när de berör vissa punkter. Hur hela min kropp spänner sig som för att förhindra att orden skulle genomborra mig. Träffa nånstans där jag inte har skölden uppe. Hur jag flätar armarna kring min kropp som att det skulle skydda den från att reagera när de pratar om det förflutna.

Ibland, när de tröttnar på mitt velande, så blir de obehagligt raka. Då säger de rätt ut "Okej, men om det här inte är jobbigt - Berätta om det då". Och det kan jag aldrig. Kan knappt berätta om omständigheterna. Bara tanken på att ens tänka på det får mig att vilja fly, kräkas, rymma, försvinna, upphöra, bryta ihop, dö.
Så även om det går att förneka vad som hände då så är det svårt att dementera vad det gör med mig nu. Där är realiteten väldigt tydlig.

Sakta, sakta gå vi över till deras linje.
År har passerat där jag försökt att förneka min historia. Där jag befunnit mig i ett fängelse av skuld och skam. Där jag aldrig sett till mina behov eller min vilja. Där jag levt för andra. Där min självbild ständigt varit på fall.
Så jag behöver dem. Jag behöver att de är där och utmanar mina idéer och påståenden. Där de på ett smärtsamt, men väldigt distinkt sätt, raserar mina luftslott.
De bygger en grund till ett fungerande liv.
För att jag ska ta mig loss från alla tvivel och alla ifrågasättningar av min person.
Jag bryter mig fri.
Inget ska få stoppa mig.