TidsLiv

Det blir som chock för både kroppen och hjärnan.
Något som den så länge försökt att undvika ska den nu konfrontera, om och om igen.
Det är helt skevt. Går emot alla de strategier som har hållit oss vid liv. Vi undviker ju att tänka och prata om det här för att prata och tänka på det här tar död på oss. Det är en ren överlevnadsinstinkt. Som nu ska slopas.

Vi ska utmana evolutionen och inlärningspsykologin. Vi ska ta lagen om betning och gå emot den. Se diagnosen i sin helhet för att kunna bryta ner den i små delar. Allt för att bli av med den. För att jag ska slippa behöva leva ett liv i ständig skräck. Där flykt eller paralysering är vardag. Men det kräver att jag går igenom samma minne fler gånger. Pratar om det jag absolut inte vill prata om. Tänka på det jag absolut inte vill tänka på.

Så kroppen reagerar. Den protesterar. Den kapitulerar.
Hjärnan försöker kontrollera men står maktlös. Det här är inte ett problem som kan lösas intellektuellt. Jag kan lära mig allt om posttraumatiskt stressyndrom, om funktionerna, om anledningarna, om orsaker, det förändrar ingenting. Detta är känslomässigt. Genom att känna nu så kan jag bearbeta det som kändes då. Låta alla de känslorna som varit undantryckta få ta plats.

Det blir en chock. Ett slags uppvaknande, om än smärtsamt.
Det är fokus på dåtiden men allt görs för framtiden.
För vi behandlar inte vad som hände då.
Vi behandlar vad det gör med mig nu.