TidsLiv

Julstjärnan är trasig. Den blir aldrig vad den en gång varit.
Jag ser likheterna i de sönderrivna pappstrålarna. Vet precis hur det känns att bli delad på mitten i ett ögonblick av affekt. Smärtan av att bli sedd som ett objekt som man kan göra vad man vill med. Strunta i konsekvenserna.

Det var jag som rev sönder stjärnan. Det var mina händer som fattade tag om båda sidorna och slet tills de delade på sig. Det blixtrade till i mitt huvud och jag vände upp och ner på mitt rum. Tog sönder det jag kunde ta sönder. Och i fönstret stod en julstjärna kvar, trots att det var långt in i februari. Den blev demolerad inom loppet av några hundradelar. Blev kastad åt helvete med hälsningen att aldrig försöka återvända. Och jag som alltid älskat julen.

När jag återvände till mitt rum, som såg ut som ett mindre bombnedslag, så var det stjärnan jag såg allra först. Och det var nog den som gjorde allra mest ont. Det låg en djupare mening bakom det brutala sätt att förstöra något som lyst upp mitt rum i mörkret.
Jag tog sönder den. Jag förstörde den.
Det slår an en skuld jag bär gentemot mig själv.
Jag tog sönder mitt liv. Jag förstörde mitt liv.

Julstjärnan är trasig. Den blir aldrig vad den en gång varit.
Men där slutar våra likheter.
Jag kommer inte försöka laga julstjärnan.
Men jag kommer försöka laga mig själv.