TidsLiv

Smärtan kommer inte försvinna.
Det är inte vad som behandlas här. Det är inte ett försök till att radera det påslaget som kommer när minnen snuddas vid. Det är inte en utdragen lobotomering där jag ska vandra härifrån helt ovetandes om vad jag gått igenom. Även om jag gärna vill ha det så. Jag vill sätta en parantes runt den här tiden och bara hoppa över den sen när jag tänker tillbaka på mitt liv. Jag vill inte ha med det här att göra. Vilket indirekt betyder att jag inte vill ha med mig själv att göra.

Jag har många gånger önskat mig en minnesförlust. Att jag bara vaknar upp en morgon och inte minns något av allt det som hände när jag var yngre. Men det är också helt orimligt selektivt för jag vill ha de lyckliga stunderna men inte de mörka. Jag vill inte ha minnet av hans händer. Jag vill inte kännas vid vad de gjorde mot mig en natt i augusti. Jag vill inte komma ihåg vilka kränkande frågor som ställdes till mig under rättegången. Jag vill inte erinra mig om hur repen kändes runt mina handleder. Jag vill inte kunna hans namn. Jag vill inte att han ska kunna mitt.

Men jag vill minnas första gången jag mötte min älskades blick. Jag vill komma ihåg hur mitt hår flugit i vinden tillsammans med min vildhästs man. Jag vill kunna blunda och se framför mig den fantastiska vänskapen jag delar med Henne. Jag vill ha alla skratten. Alla leenden. Alla möten som berikat mig.

Så lösningen är inte radioskugga. Det är inte lönt att försöka neka till åren av lidande. Jag kan inte avvisa vad som händer i mig när jag blir påmind om dåtiden. Men jag kan försöka vända det här till något värdeskapande.
Jag kan se det här som början och inte som slutet.. 

Smärtan kommer inte försvinna.
Den kommer bara inte längre kontrollera mitt liv.