TidsLiv

Vi är vid ett vägskäl nu. Behandlingen har stagnerat och vi kommer inte vidare.
För varje samtal är han där och skrapar hål på min fasad och sedan, mellan gångerna, är jag där och fyller igen hålen. Det gör att allt går dubbelt så långsamt. Är dubbelt så smärtsamt och dubbelt så svårt. Det är nog så jobbigt med att bara försöka hantera alla känslor och alla minnen som bombarderar mig. Jag behöver inte tvivlet också. Det genomborrande, nedbrytande tvivlet som äter upp mig inifrån. Det som gör mig helt förvirrad och får mig att tveka. Vad hände egentligen? Är det sant? Hittar jag på? Kan jag ha missförstått? Överdriver jag?

Vi kan hålla på såhär en evighet. Ta ett steg fram och sedan två steg bak. Det kommer inte att ta oss nånvart. Det kommer bara dra ut på lidandet och göra processen värre än vad den redan är. Så något måste hända. Något måste göras. Beslut måste fattas. Val måste väljas.

Vi måste slopa en agenda. Någon måste bort. Och om vi ska se på det objektivt så har jag redan testat en väg. Den som gick ut på att förneka allt, den väg som handlade om att förtränga och trycka bort. Aldrig komma i kontakt med minnen vilket ledde att jag inte heller kunde vara i närheten av något som kunde påminna minsta lilla om det förflutna. Jag trodde att det var lösningen men det var problemet. Den vägen var problemet.
Den fungerade inte. Den tog mig hit. Till ett behandlingshem sextio mil ifrån mitt hem där jag är livrädd för allt och alla. Lever i ständig stress och oro. I väntan på total avstängning eller absolut kaos. Ett hemskt liv. Inte det livet jag vill leva.

Den andra vägen har jag inte testat. Den som går ut på att erkänna allt.
Ta in hela min historia, hela mig. Det är en väg jag är livrädd för.
Men vem vet vart den kan ta mig.