TidsLiv

Hon insisterar på att hänga upp tavlor.
Jag hävdar att jag inte vill göra mig hemmastadd.
Hon säger att det spelar ingen roll, väggarna får inte vara tomma.
Jag säger att det ändå inte gör någon skillnad.
Hon ignorerar mig och börjar knacka på väggen för att kolla om den är bärande.
Jag sitter tyst.
Hon ber mig hjälpa till med att mäta.
Jag hasar mig upp.
Hon blir exalterad över hur rakt hon får till det.
Jag kan inte låta bli att le över hennes begeistring.
Hon tar några steg bakåt och begrundar sitt projekt.
Jag gör likadant och tittar på tavlan med stenar och blommor.
Hon är nöjd.
Jag försöker också känna mig nöjd.
Hon säger att oavsett hur länge jag blir kvar så är det viktigt att trivas.
Jag vet att hon har rätt men är rädd för betydelsen.
Hon läser mina tankar och lägger armen om mina axlar och drar mig till sig.
Jag låter det ske. Vill att det ska ske.
Hon lämnar rummet.
Jag blir sittandes och tittar på de vita väggarna som nu kläs av tavlor som inte alls passar in med varandra eller är ens i närheten av min stil. Men jag är ändå glad över gesten. Förstår vad hon menar. Förstår att hon har rätt. Jag har snart varit här i ett år. Långt mycket längre än vad jag hade tänkt mig och kommer nog blir ännu längre än vad jag någonsin trott.
Jag hatar det men det är för mitt bästa.
För att jag inte ska leva ett liv boendes på ett behandlingshem så behöver jag spendera en del av mitt liv boendes på ett behandlingshem.