TidsLiv

Såhär ser ett nervsammanbrott ut.
Det är inte vackert. Det är inte trevligt.
Det är hemskt och jävligt. Fruktansvärt och förtvivlande.
Det är fyllt av fingrar som klamrar sig fast i smutsig jord, uppskrapade knän, spruckna läppar, såriga fötter, lungor fyllda av skrik och hår fyllt av krossade drömmar.

Det är inget man vill bevittna eller komma i närheten av. För det är synen av en människa på ruinens brant. Någon som balanserar mellan liv och död. Som försöker ta sig igenom sitt livs värsta resa. Som desperat klamrar sig fast i grästuvor, som att de skulle kunna hjälpa en att hålla sig kvar när något som är starkare än gravitationen vill dra en iväg. Vill dra en isär.

Det är en känsla av uppgivenhet som färgar hela himlen svart. Ett par slokande axlar som försöker ta sig tillbaka till någon typ av sans. Försöker hitta behärskningen igen. Den som kastades ut genom fönstret i samband med att hela världen föll. Hela universum imploderade.

Väl tillbaka i det närmaste av trygghet på den här sidan av ekvatorn är atmosfären tyngd. Långsamt börjar smärtreceptorerna återfå sin kontakt med nervsystemet. Impulserna mellan kroppen och hjärnan får sakta igång sitt flöde. Då kommer alla känslor tillbaka och allting som inte kändes, känns. De söndergråtna kinderna svider. De söndertrampade fötterna ömmar vid varje steg. Knät som for i backen svullnar upp. Blåmärken i alla dess färger börjar träda fram längs med benen. Ett par lungor som hostar blod.

Såhär ser ett nervsammanbrott ut.
En kollaps. Ett ras.
Det är inte vackert. Inte trevligt.
Långt ifrån behagligt och inte i närheten av något man vill uppleva.
Men det är sanningen. Så som jag lever den.