TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Idag ser jag allt.

Kategori: Min historia, PTSD

 

Skillnaden är trauma. 
Det är det vi alltid kommer tillbaka till. Det vi jämnt hamnar på i slutet av varje mening. Skillnaden är trauma. Den obarmhärtiga genomborrande sanningen som skaver överallt. Sticker som tusen knivar. Skär igenom vilken självbild som helst. Det går inte att åka igenom en mangel och komma ut hel på andra sidan. Skillnaden är trauma. 

Jag har en lista som vi prickar av. Alla mina alternativ till verkligheten. Ett litet kryphål som jag försöker ta mig igenom. Kanske finns det en annan väg? Har jag verkligen testat allt? Vi tar en vända till: Förnekelser. Undvikanden. Förminskanden. Överdriften.  Överreagerandet. Missförstånden. Misstagen. Bortförklarandet. 
Det finns inga svar där. Inga lösningar går att hitta i lögnerna. Jag kan leta i en evighet. Jag har letat i en evighet. Likt förbannat är jag begränsad. Likt förbannat jagas jag av minnen och är fylld med ångest. Det är något som inte stämmer. Om jag nu inte skulle må dåligt över det här, varför mår jag då dåligt över det här? 
Jag kan inte täta de hålen. Kan inte fylla de luckorna. 

Ändå finns tvivlet där. Jag klarade så länge att hålla emot, kanske kunde jag stått ut ett litet tag till? Bitit ihop. Gjort mer saker, fyllt min tillvaro med ännu fler aktiviteter så att det aldrig blev tyst, aldrig blev stilla. Kanske hade jag kunnat döva känslorna med tabletter, alkohol, slag, knivar, rakblad. Gjorde jag verkligen tillräckligt? Försökte jag verkligen med allt som gick? Jag försöker tänka tillbaka på tiden innan behandlingshemmet. Bilderna som dyker upp är inte vackra. De innefattar slutenvården, självskadande, tårar, vilsna händer, desperation bland anhöriga, maktlösheten hos min älskade, insläpandet i duschen, rädslan för impulserna, en oändlig uppgivenhet, ett turbulensartat kaos. 

Så kanske hade jag testat allt. Förmodligen hade jag testat allt. Ändå gick det inte. Så varför gick det inte? Trauma. Den gemensamma nämnaren är trauma. Diskrepansen ligger i historien. Den smärtsamma mörka historiken som är kantad av alldeles för många händelser för att efterlivet i vuxen ålder ska te sig normalt. 
Skillnaden är trauma. 
Botemedlet är erkännandet. 

KOMMENTARER:

  • Anonym säger:
    2017-04-01 | 02:51:12

    Åh. Känns igen. ❣️

Kommentera inlägget här: